ChrisAndersson

Jag är ensam. Jag har ingen att dela mina nätter med. Ingen att krypa upp till när jag behöver känna doften av någon, känna värmen av någon eller bara behöver en kram. Jag är ensam.

Många jag känner klara sig inte själva. Eller dom klarar sig själva med att göra saker som behöver göras. Diska, tvätta, städa osv. Men dom klarar sig inte ensam. Dom kan inte vara själva, utan behöver hela tiden (i stort sett) någon vid sin sida. En man.

Jag klarar mig bra ensam. Jag kan ta hand om mig själv på alla sätt och vis, Men jag vill inte! Inte längre. Jag vill ha närheten. Jag saknar armen som håller om mig när jag ska sova, och pussen i pannan som väcker mig på morgonen (som i verkligheten är snarkningarna som jag vaknar av nätterna igenom och tumultet på morgonen när personen bredvid tumlar runt och snor allt täcke, Men det andra låter bättre).
Jag saknar pussen innan man ska gå iväg för dagen. Jag saknar att laga mat tillsammans och bara sitta hemma i slitna mjukiskläder och kolla på nåt dåligt tv program en lördag kväll, och käka sig mätt på chips och godis till kvällsmat.

Jag vet att ingenting kommer på beställning, på dom allra finaste restaurangerna kan man få vänta i timmar (nja, men 1 timme i alla fall) . Så att det skulle dyka upp Prins Charmig när jag som mest önskar är inte heller så troligt. 
Så man får göra det bästa av situationen (vad det nu är).

Ibland gör sig ensamheten så påtaglig och det är då jag behöver den som mest.



Den enkla kyssen.
Handen som håller
i någon annans hand.
Andetagen man hör bredvid
när man inte längre sover ensam.
Famnen där man
känner sig trygg.
Den varma famnen.
Doften
av en annan människa.
Ögonkontakten
som i sinnet varar för evigt.