-söndagen-
Ja nu sitter man här. Själv. Mamma är på väg hem. Michis åkte till stan för en stund sen.
Gårdagen var speciell om man ska förklara det med ett ord. Michis o Davve sov här från fredag till lördag. Igår åkte vi runt lite. Var hemma hos Davve. Mycket mysigt hus! Med sjö utsikt o allt;) Jätte fint var det i alla fall:)
Vi åkte hem hit o lagade mat, men den lilla isidenten;). Sen kom Pontus hit, eller rättare sagt vi åkte och hämtade honom. Kvällen bestod av film, o cola o lite snackande..
-------------------------
Jag är en person som värderar ärlighet högt. Visst, vi drar alla vita lögner någon gång ibland, och det tycker jag ska få vara tillåtet. Men så länge det står kvar vid vita lögner. Som att inte berätta allt för föräldrar tex. Men där går gränsen.
Jag har en mycket ärlig och öppen disskution med mina vänner. Jag vill veta vad dom tycker och tänker och jag berättar för dom hur jag tycker och tänker. Inte bara om dom, utan om allt, men det är dom jag pratar med det om.
Därför tycker jag att det är lite jobbigt när dom inte gör likadant mot mig. Det är ingenting jag kan kräva, men när allt är öppet så tycker jag det är kontisgt att man inte kan vara det hela vägen.
Klart man inte berättar ALLT kanske. Vissa saker vill man trots allt hålla för sig själv, men ni förstår vad jag menar. Jag har en vän. Som jag trott varit lika ärlig mot mig som jag är mot den. Men jag börjar tvivla och jag måste ta reda på varför jag gör det. Men det jobbiga är och ta tag i disskutionen. När den väl är igång går det bra, men första steget. Varför ska första steget vara svårt för?
Jag måste reda ut det i alla fall...
------------------------
Jag är blyg. Kanske inte utåt sett, men när det handlar om närhet är jag blyg. Jag har svårt och veta när det är ok att ta ett nästa steg. Jag har svårt att veta vad den andra vill. Vi (jag och mina vänner) har disskuterat det här ett tag. Fram och tillbaka. Och jag kan gå ut med att en bra självkänsla, men har jag det egentligen? Absolut inte! Självförtroendet går upp och ner som hos alla, men självkänslan har jag börja ta reda på vart den står. Börjat ta kontakt med den, och frågat mig själv varför? Jag vet inte. Men det har nog mycket med min kropp att göra. Jag och min kropp är inte vänner. Delar av den är det, men många delar och jag står inte på samma sida. Vi är inte enade. Rumpan och jag är vänner. Brösten och jag är vänner för det mesta. Händerna och jag är vänner. Fötterna och jag är vänner. Mina smalben och jag är vänner. Mina underbarmar och jag är vänner. Mina ögon och jag är vänner oftast. Min mun och jag är vänner. Men sen har jag inte många mer vänner på min kropp. Vi andra är ovänner. Vi accepterar inte varann. Jag accepterar inte att dom andra delarna ser ut som dom gör. Och dom accepterar inte att jag inte accepterar dom. Så jag måste bli vän med mina delar på kroppen som jag inte är vän med. Gissa om det är svårt?!
-----------------------
Ska åka in till stan idag. Träffa Tove och Michis senare ikväll tror jag. Ska duscha och vänta på att mamma kommer hem så ska jag åka in. Kanske tvättmaskinen måste bli klar först, annars kan jag fråga mamma om hon kan hänga den. Om jag ber riktigt snällt kanske det går:)
Anders ställer hit släpet på fredag så jag kan packa det, och min bror ska komma över efter skolan och hjälpa till att bära. Snällt! Så allt ska över på fredagen. Vi hämtar nycklarna när dom öppnar. Skulle behöva åka till Västerås och hämta mina saker jag har där, men det kanske får vänta, eller om jag åka över med släpet på fredagen oxå. Vi får se.
Känner mig sjukt pirrig. Jag har liksom inte förstått att det sker nu. Är jag redo? Är jag berädd? Kommer det att lösa sig? Jag vet inte. Men jag hoppas det innerligt!
Nu kom mamma, så nu ska jag be snällt:)
Kärlek! Till alla er som behöver!
