ChrisAndersson

Den 28 april klockan 22.15 föddes jag på Västerås BB. Med 10 fingrar och 10 tår, ett helt normalt flickebarn.
Jag föddes några dagar senare än planer men vägde normalt och var lagom lång...
Mamma och pappa åkte hem med mig och livet flöt på (hur bra det nu kan flyta med en nykomling i huset samt 2 inneboende hundar;))
Efter ett par dagar började jag skrika något så fruktansvärt. Mamma vyssade o vaggade, matade och sjöng, pussade o kela och ingenting hjälpte. På min 10 dag när mamma gick runt och försökte få mig till ro så blev jag medvetslös. Hon har senare beskrivit känslan av och hålla i en trasdocka... Hon ringde till sjukhuset och dom ville lyssna på mig? Det har jag aldrig förstått. Men dom lyssnade i alla fall och frågade om dom skulle skicka en ambulans, men vi bodde bara 5 minuter från sjukhuset så vi åkte dit själva. Pappa körde och mamma satt bredvid med mig inlindad i massor med filtar för jag fick inte bli kall...
Vi hamnade på akuten, och av en ren slump var det en kardiolog som var akut läkare den natten. Mamma har sagt att det var han som räddade mig. Utan honom hade dom nog inte kommit fram i tid vad det var som var fel på mig. Han gav mig en spruta som gör att ductusklaffen öppnades igen. Det är den som du andas med när du ligger inne i mammans mage. Den stängs vanligvis efter 10 dagar och det var då jag började skrika.
Jag vaknade efter det att jag fått sprutan, men jag kunde ju inte leva på den hur länge som helst. 
Läkarna ville skicka mig med ambulans till Uppsala Universitets sjukhus. Så så blev de, men innan jag åkte så tillkallade dom en sjukhuspräst. Dom visst inte hur eller om jag skulle klara av resan, och ville att mamma och pappa skulle döpa mig. Min farmor och farfar samt min faster och hennes man kom (dom bodde i Västerås så dom kunde komma ganska snabbt). Det var och bestämma sig för vad jag skulle heta och prästen gjorde ett nöd dop med mig liggandes i kuvös.
Ambulansen stod redo och väntade. Jag lastades in i den tilsammans med 2 ambulansmän eller kvinnor ja vet inte.
Mamma och pappa fick åka i bilen bakom. Ungefär halvvägs så blinkade ambulansen in och skulle stanna på en parkeringsficka. Många frågor och funderingar ploppade upp i både mamma och pappas huvud. Varför stannade dom?
Det visade sig att dom skulle byta syrgastub på mig så att dom skulle vara försäkrade om att jag skulle klara hela resan med luft i alla fall.
När vi kom fram till Uppsala och sjukhuset fick vi ett rum och träffa en läkare att prata med. Jag skulle få vila i 2 dgar för att orka med en operation.
Mamma och pappa träffade två andra familjer som dom började umngås med. En familj uppifrån Piteå med en son som var lite yngre än mig. Och en familj från Bålstad vars dotter var lite äldre än mig. Jag ahr alltid varit den som har varit "lindrigast" hjärtsjuk.
Min operation höll på ganska länge. Dom gick in på min vänstra sida mellan det 4 och 5:e revbenet. Där snitta dom och tog bort mina trånga del på min aorta (stora kroppspulsådern) och gjorde en bypass. Jag har fortfarande svårt att förstå hur en stor man (som doktorn) kan operara på något så litet. Hans hand var ju lika stor som min mage och överkropp.
Operationen lyckades men vi fick stanna på sjukhuset ett tag.
Vi fick tillslut åka hem och leva som den lilla familj vi var. Jag fick åka på kontroller till Uppsala men sedan när vi flyttade (då jag var 1 år) så åkte vi till Falun, som vart närmast.
Min lillebror föddes när jag var 1½ och vi levde på som vanligt. När jag sedan det år jag fyllde 3 fick vara med om min andra operation. Dom gjorde en dilitation, det betyder att man går in i ljumsken i aortan och spränger med en liten balong just på det stället där det är trångt. Dom tyckte nämligen inte att aortan hade växt med så bra som dom ville från min första operation och vidgade den ytterligare.
Jag levde på som ett normlat litet barn utan några besvär, bara dom årliga kontrollerna i Falun respektive Uppsala.
När jag var 14 år gammal och var på min årliga kontroll i Uppsala så upptäckte dom att mitt hjärta inte riktigt gjorde som de skulle. Man får göra ett cykeltest. Du sitter på en motionscykel med massa elektroder kopplade till ett EKG och cykla så länge du bara kan. Detta är helvetet själv! Har aldrig tyckt om dessa test och kommer nog aldrig att göra.
Då var i alla fall min puls skyhög 240/ nånting väldigt högt. Dom konstaterade i alla fall efter ett tag att jag skulle börja äta medeciner. 50 mg om dagen. Jag började med detta och kände i perioder av det mer än andra. Mina symtop om man nu kan kalla det de är att jag blir ansträngd snabbare än andra. Jag får upp flåset betydligt tidigare för att min kropp inte blir syresatt. Man kan säga att mitt blod stannar i hjärtat och i huvet och hinner inte ner till resten av kroppen, vilket resulterar i andfåddhet och yrsel ibland.
Medecinen höjdes till 100 mg efter något år, och det är den fortfarande på.
Jag känner inte av mitt hjärtfel så ofta, men vissa dagar är det mer eller mindre. Jag träffade en kardiolog i Stockholm för något år sedan och frågade då om mina hugg jag kan känna i bröstet. Hon sa att i och med att någon har varit där inne och grävt så är det inte så konstigt att kroppen kan känna av det igen. Så det är de som hugger mig i bröstet.

Jag har ofta fått höra på idrotten: "varför är inte hon med?", "varför slipper hon?".. Och vet ni. jag skulle oxå vilja kunna att springa. Jag skulle och vilja kunna göra det som ni gör. Men jag kan inte. Och det är inte av ren lathet, utan det är för att mitt hjärta orkar inte med. Jag kommer alltid vara den som flåsar mest i min umgängeskrets när vi är ute och går, eller ska träna eller vad vi nu gör. Jag kommer alltid vara det. Men det är ingenting jag kan göra något åt, mer än att träna, för då kan lite av det försinna.
Jag har hittat mitt ultimata träningssätt. Simningen. Jag älskar att simma. Man svettas inte, jag flåsar inte på samma sätt och jag får använda hela min kropp. Jag älskar det! Men det är dyrt att simma, och jag har inte haft möjligheten på väldigt länge. Men när jag blir rik och kan köpa ett träningskort då ska ja simma!

Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, med dom ska acceptera mig. Att dom ska försöka tänka sig in i situationen.
Jag lyssnar på mitt hjärta, för det har jag blivit tillsagd att göra.

Och jag tänker på mitt hjärta. För jag har bara ett....



Kärlek!