Det är en saga för god för att vara sann...

... det är en saga i sig att vi funnit varann.

Kommer man någonsin över dom man haft en relation med? Eller dom som har betytt mycket för en? Eller finns dom alltid kvar i tankarna och dyker upp när man mista anar det? Ligger minnena alltid kvar och poppar upp när man minst anar det. Dom är som söpken som dyker upp. När man minst anars det så kommer tankarna, eller så stöter man på personen. Då går alla tankar tillbaka till förr. Till tiden som man spenderade med personen. Vare sig det bara vet en kort stund så tycker man någonting om personen. Man behöver inte tyckt om personen på ett sätt där massa känslor är inblandade. Men på ett sätt som fortfarande får en att gilla personen. Man tycker ju någonting om personen annars skulle man inte träffa den, eller hur?
Det är svårt med känslor. När man inte vet, eller inte har släppt, eller inte kommit underfund med dom än. När man inte vågar, eller inte tror.
Jag tillåter oftast inte mig själv att tycka om en person, förrens jag vet var jag har den andra personen. Dumt, men det har med saker att göra som har hänt tidigare i livet. Saker som gjort att jag inte vågar på samma sätt som jag gjorde för 5 år sen. Att man han ändrats så mycket på så kort til. Eller så lång tid...
Samtidigt som jag vet vad jag vill, så är det svårt att få det att gå i den riktningen. Då blir det substitut undertiden. Vilken har både sina för och nackdelar. Hur jag ska ta mig ut (eller behöver jag ta mig ut någonting?) och ändra bana är svårt. Jag vet inte vad jag tycker om det. Vet jag verkligen vad jag vill eller intalar jag mig bara vad jag vill tro på?

Nu blir det sängen o kolla film!

Tankarna få komma till mig där!


Kärlek!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0